Something that I worry about
Jag oroar mig för ganska mycket, särskilt när det gäller framtiden. Mycket av oron går till hälsan av min underbara mamma. Sen hon blev diagnoserad (hur det nu heter) med Parkinsons Disease så har oron blivit värre. Hon hade ju redan fibromyalgi och lite artros samt dålig rygg så jag har alltid varit orolig för hur min stackars mamma egentligen mår både fysiskt och psykiskt. Något som är bra är dock att Parkinson medicinen mamma äter funkar väldigt bra! Den tar ner symptomen enormt och hon har även ett helt Parkinson team i Köping där hon kan träffa läkare osv och prata om sjukdomen, jättebra att det är i Köping ju så slipper hon åka så långt också. Även annan medicin hon tar verkar funka bra och det är bra.
Parkinson är ju en väldigt individuell sjukdom och i mammas fall verkar det som om hon ännu har flera bra år framför sig vilket känns jätte bra. Men det kommer att komma en tid då hon behöver alla runt om sig mer och mer, jag har redan dåligt samvete som bor i England och inte är där för henne nu. Jag känner mig väldigt självisk och elak men jag försöker ändå att tänka, jag måste ju bygga upp mitt eget liv och jag finns trots allt bara ett telefonsamtal/skype/sms bort. Men ja, så småningom kommer jag att vilja vara DÄR med mamma och er andra, kämpa sida vid sida. Även detta ger mig oro, hur kommer livet att se ut? Kommer det att kännas bättre? Kommer jag hitta ett jobb i Sverige som passar med vad jag gör/kommer ha gjort här? Kommer Jamie att följa med mig? (han har sagt att han förstår om jag vill bo i Sverige någon gång i framtiden och att jag inte får glömma bort att ta med honom.. sötnosen!) När? Var?
Naaww du älskade lilla Tiina. Jag önskar vi satt ihop så jag kunde få säga istället för att skriva det jag vill ha sagt, det är så svårt att skriva så det blir bra.
För det första ska du inte alls ha dåligt samvete för att du bor därborta, vem var det som peppade dig att prova det från början? Det var jag och det ångrar jag inte en minut. Det känns bara så härligt att du vågat göra det där, vågat så mycket.Och jag ser ju att du mår bra av det och det gör mig så glad. Visst känner jag mig arg och lessen när jag har sämre dagar och vill ha dig hemma och nära,men jag har ju Staffan. Och jag skulle definitivt inte må bättre om du flytta hem bara för min skull, nee vet nån vad, det dåliga samvetet vill jag inte ha.
Som du säger funkar medicinen bra och jag får en massa stöd utifrån, så jag klarar mig bra.Hur det ser ut längre fram vet ingen, det får vi ta då.
Jag tycker inte du ska oroa dig så mycket för sånt vi inte kan styra över. Att oron finns där är självklart, den bär jag själv på mer än nån annan, men vi får försöka att se lite ljust framåt ändå.Det är som det är, och blir som det blir, som pappis brukar säga :)
När och om ni flyttar hemåt senare, så ska det inte vara bara för min skull. Det ska vara för att NI VILL bo i Sverige ett tag.Det blir en stor underbar bonus för mig då :) Jag är så glad du träffade Jamie, vi gillar honom verkligen. Jag tror han är ett stort stöd för dig där, och det behöver du.
Måste sluta skriva nu, det blev inte alls som jag vill :( Vi får prata ordentligt i jul :))
Massa med kramar och pussar, jag älskar dig jättemycket Tiina <3
