I will miss you so much, my dear friend
Varning för långt inlägg - om en katt!
När jag kom och hälsade på familjen för första gången, den gången då jag bodde hos Sarah och hon + tvillingarna skjutsade mig, var det så mycket info att ta in. Om jobbet, familjen, omständigheterna, djuren. Nu tänkte jag skriva lite om katten Sage som jag inte ens såg glimten av den första tiden.
Familjen berättade att de hade två katter, syskon, men den ena dog förra året. Katterna var helt olika till både utseende och sätt. Onion, som gick bort förra året, fick jag förklarat för mig att han var orange, korthårig, kurrade högt som en traktor så man kunde höra honom i hela huset. De döpte honom för att han hade mörkorangea ringar runt hela kroppen, som påminde om lagren på en lök. Han var gosig, mysig och social och hela familjens favorit. Detta ledde naturligtvis till att Onion fick mycket uppmärksamhet. Men varför?
Sage, som är en svart/grå/brun/vit långhårig katt, omkring 13 år, fick mindre uppmärksamhet då han är lite blyg och försiktig. Det betyder inte att han behöver mindre kärlek tycker jag. Men uppenbarligen har familjen inte gett honom mycket alls av det. Förändringarna jag har sett i denna katt sen jag kom hit är helt otroliga. Han är som en helt annan katt.
Dagen då jag, Sarah och tvillingarna kom och hälsade på berättade Tania att de hade Sage och att de hade haft Onion, everyones favourite var till och med hennes egna ord. Jag flyttade in till familjen kort därpå och var där en vecka utan att se en skymt av någon katt. Efter ca 2 veckor såg jag honom, han hade hoppat in genom sin kattlucka för att äta. Jag försökte locka till mig honom, han såg mig och flög ut ur luckan, livrädd. Jag berättade för Sarah att jag hade sett katten, den fanns faktiskt på riktigt! Några dagar senare såg jag honom igen, och det var samma veva igen. Så småningom började han stanna just utanför luckan och inte fortsätta springa iväg iallafall, visst han hoppade ut fort som blixten men han sprang inte längre iväg så långt han kunde.
En dag satt jag i köket och jag hörde kattluckan slå igen. Försiktigt vände jag mig om och där satt han. Sage. Fina, fina Sage. Jag gjorde inget för jag ville inte skrämma honom och så småningom började han gå omkring i köket och till slut nosa på mitt ben. Han började stryka sig mot benet och jag klappade honom försiktigt en stund, sen rörde sig en av hundarna och Sage sprang ut.
Allt eftersom tiden gått har Sage blivit mer och mer kelig. Ingen annan i familjen brydde sig om honom över huvudtaget ungefär de första fyra-fem månaderna jag var här, och jag antar att det är så det alltid har vart. Är det konstigt att katten blir asocial och rädd? En dag satt jag och klappade på Sage, som numer kom in till mig och ville bli kelad en stund nästan varje dag, och Maia kom in och såg mig. Så böjde hon sig ner och klappade på honom lite medan hon pratade om hur rädd Sage är för allt och alla och att det var konstigt att han inte sprungit iväg.
Jag fortsatte klappa på honom så ofta jag kunde, jag är en riktig kattmänniska och tycker om katters sällskap, saknar min fina Swinto som bor hemma i Sverige väldigt mycket.
Idag är Sage en otroligt social och mest av allt pratglad katt. Han hoppar upp i mitt knä så fort jag sitter i köket, så ofta han kan kommer han in i mitt rum och myser, vilket tyvärr inte blir så ofta då han inte är tillåten på övervåningen men jag har smygt med mig honom ett antal gånger ändå. Så fort han ser någon jamar han för att få uppmärksamhet och gos. Han är fortfarande lättskrämd men inte alls lika rädd som förr. Luke älskar att skrämma Sage med flit dock. Ibland gapar han eller springer mot honom, och i dessa stunder tänker jag "det är ju verkligen inte konstigt att den här katten varit som han varit". Säger åt Luke varje gång att sluta skrämma katten och får till svar "I hate him", "he's ugly" och "he's gay". Det är inte ett dugg konstigt att Sage är som han är med tanke på att hans bror fick precis all uppmärksamhet, det fanns inget över åt stackars Sage. Varför? Han är en normal, gosig katt nu när han fått lite uppmärksamhet för en gångs skull i sitt liv. Han visste inte bättre än att gömma sig förut, för han förstod inte att jag ville bara visa honom kärlek för han hade knappt upplevt det.
Jag vill inte tänka på hur det ska bli nu när jag åker. Kommer Sage att fortsätta vara den mysiga, goa, underbara katt han förvandlats till efter dessa 9 månader eller kommer han att gå tillbaka till sitt gamla rädda jag? Personligen tror jag att det helt beror på familjen och även deras nya au pair. Som sagt har Maia börjat prata med Sage, klappa honom osv vilket är jättebra. Hon sa tillochmed häromdagen att jag blivit Sages bästa vän, att han kommer att sakna mig och att jag borde ta med mig honom. Det vill jag. Tyvärr så går ju inte det. Inte bara det att han är en utekatt och skulle tvingas vara inne, men husdjur är inte tillåtna i byggnaden där jag och Jamie bor.
Visst, jag klagar ibland på hur mycket du jamar nuförtiden, hur du kloar när du sitter i mitt knä, över att du alltid vill ha mat. Men det är så en katt är. Jag är så glad att du förvandlats och äntligen får visa din sanna personlighet som ingen lockat fram ur dig under alla dessa år.
Åh, vad jag önskar att jag kunde ta dig med mig till mitt nya hem, mitt nya liv, min fina vän. Sage <3
När jag kom och hälsade på familjen för första gången, den gången då jag bodde hos Sarah och hon + tvillingarna skjutsade mig, var det så mycket info att ta in. Om jobbet, familjen, omständigheterna, djuren. Nu tänkte jag skriva lite om katten Sage som jag inte ens såg glimten av den första tiden.
Familjen berättade att de hade två katter, syskon, men den ena dog förra året. Katterna var helt olika till både utseende och sätt. Onion, som gick bort förra året, fick jag förklarat för mig att han var orange, korthårig, kurrade högt som en traktor så man kunde höra honom i hela huset. De döpte honom för att han hade mörkorangea ringar runt hela kroppen, som påminde om lagren på en lök. Han var gosig, mysig och social och hela familjens favorit. Detta ledde naturligtvis till att Onion fick mycket uppmärksamhet. Men varför?
Sage, som är en svart/grå/brun/vit långhårig katt, omkring 13 år, fick mindre uppmärksamhet då han är lite blyg och försiktig. Det betyder inte att han behöver mindre kärlek tycker jag. Men uppenbarligen har familjen inte gett honom mycket alls av det. Förändringarna jag har sett i denna katt sen jag kom hit är helt otroliga. Han är som en helt annan katt.
Dagen då jag, Sarah och tvillingarna kom och hälsade på berättade Tania att de hade Sage och att de hade haft Onion, everyones favourite var till och med hennes egna ord. Jag flyttade in till familjen kort därpå och var där en vecka utan att se en skymt av någon katt. Efter ca 2 veckor såg jag honom, han hade hoppat in genom sin kattlucka för att äta. Jag försökte locka till mig honom, han såg mig och flög ut ur luckan, livrädd. Jag berättade för Sarah att jag hade sett katten, den fanns faktiskt på riktigt! Några dagar senare såg jag honom igen, och det var samma veva igen. Så småningom började han stanna just utanför luckan och inte fortsätta springa iväg iallafall, visst han hoppade ut fort som blixten men han sprang inte längre iväg så långt han kunde.
En dag satt jag i köket och jag hörde kattluckan slå igen. Försiktigt vände jag mig om och där satt han. Sage. Fina, fina Sage. Jag gjorde inget för jag ville inte skrämma honom och så småningom började han gå omkring i köket och till slut nosa på mitt ben. Han började stryka sig mot benet och jag klappade honom försiktigt en stund, sen rörde sig en av hundarna och Sage sprang ut.
Allt eftersom tiden gått har Sage blivit mer och mer kelig. Ingen annan i familjen brydde sig om honom över huvudtaget ungefär de första fyra-fem månaderna jag var här, och jag antar att det är så det alltid har vart. Är det konstigt att katten blir asocial och rädd? En dag satt jag och klappade på Sage, som numer kom in till mig och ville bli kelad en stund nästan varje dag, och Maia kom in och såg mig. Så böjde hon sig ner och klappade på honom lite medan hon pratade om hur rädd Sage är för allt och alla och att det var konstigt att han inte sprungit iväg.
Jag fortsatte klappa på honom så ofta jag kunde, jag är en riktig kattmänniska och tycker om katters sällskap, saknar min fina Swinto som bor hemma i Sverige väldigt mycket.
Idag är Sage en otroligt social och mest av allt pratglad katt. Han hoppar upp i mitt knä så fort jag sitter i köket, så ofta han kan kommer han in i mitt rum och myser, vilket tyvärr inte blir så ofta då han inte är tillåten på övervåningen men jag har smygt med mig honom ett antal gånger ändå. Så fort han ser någon jamar han för att få uppmärksamhet och gos. Han är fortfarande lättskrämd men inte alls lika rädd som förr. Luke älskar att skrämma Sage med flit dock. Ibland gapar han eller springer mot honom, och i dessa stunder tänker jag "det är ju verkligen inte konstigt att den här katten varit som han varit". Säger åt Luke varje gång att sluta skrämma katten och får till svar "I hate him", "he's ugly" och "he's gay". Det är inte ett dugg konstigt att Sage är som han är med tanke på att hans bror fick precis all uppmärksamhet, det fanns inget över åt stackars Sage. Varför? Han är en normal, gosig katt nu när han fått lite uppmärksamhet för en gångs skull i sitt liv. Han visste inte bättre än att gömma sig förut, för han förstod inte att jag ville bara visa honom kärlek för han hade knappt upplevt det.
Jag vill inte tänka på hur det ska bli nu när jag åker. Kommer Sage att fortsätta vara den mysiga, goa, underbara katt han förvandlats till efter dessa 9 månader eller kommer han att gå tillbaka till sitt gamla rädda jag? Personligen tror jag att det helt beror på familjen och även deras nya au pair. Som sagt har Maia börjat prata med Sage, klappa honom osv vilket är jättebra. Hon sa tillochmed häromdagen att jag blivit Sages bästa vän, att han kommer att sakna mig och att jag borde ta med mig honom. Det vill jag. Tyvärr så går ju inte det. Inte bara det att han är en utekatt och skulle tvingas vara inne, men husdjur är inte tillåtna i byggnaden där jag och Jamie bor.
Visst, jag klagar ibland på hur mycket du jamar nuförtiden, hur du kloar när du sitter i mitt knä, över att du alltid vill ha mat. Men det är så en katt är. Jag är så glad att du förvandlats och äntligen får visa din sanna personlighet som ingen lockat fram ur dig under alla dessa år.
Åh, vad jag önskar att jag kunde ta dig med mig till mitt nya hem, mitt nya liv, min fina vän. Sage <3
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ååå jag minns hur glad du var att det fanns katt i huset. Och hur du berättat om honom och hur social han blivit sen du tog dig an den. Jättesynd att du inte kan ta den med sig, familjen kommer inte bry sig om den tyvärr. Man får hoppas nya aupairen är kattvän åtminstone.
Puss
Postat av: Charlotta
Åh vad fint! Jag förstår verkligen att det måste vara svårt att lämna honom nu, men förhoppningsvis familjen kan lära sig att uppskatta honom lite mer nu när de har sett hur han kan vara! :)
Trackback
