Destiny, Vila I Frid!
Vår älskade katt Destiny har gått bort. Eller ja, mammas katt. Men han var ju som familjens katt, alla våra katter blir ju som familjekatter. Konstigt nog vet de ändå vem som är ägaren av oss!
I åtta underbara år hade vi denna vackra katt, vårat fina skogstroll. Han som var så snäll, så fin, så ståtlig, så speciell. Han hade så många underbara små egenheter, en sån fin personlighet. Alla minnen av Destiny kommer aldrig att försvinna. Han var one of a kind.
Destiny var så snäll mot allt och alla. Ville alltid gosa och mysa och började dreggla över en när man klappade honom. Kom och mötte en när man kom hem. Aldrig mer kommer han att möta oss när vi kommer hem från stan, hem från promenaden... Allt tack vare en idiotisk grävling, det är vad vi tror iallafall. Lennart hittade Destiny igår morse utanför ladan. Staffan kom och berättade för oss och vi gick ner och tittade på vår fallne vän. Han låg där, lika vacker som alltid. Han såg så levande ut, men ändå inte. Där låg han i gräset. Hans bakben hade blod och sår, inte allt för farligt var det, men det såg ut att vara från djurbett. Vi har ju haft grävlingsproblem här ett tag, påkörda grävlingar och sånt just vid oss. Ett bo under ett av grannens uthus troligen.
Min första känsla efter den enorma sorgen var faktiskt lättnad. Destiny var hemma. Han tog sig hem. Våran underbara, underbara gamle man tog sig iallafall hem. Han såg ganska lugn och fridfull ut där han låg utsträckt i gräset. Kanske tog han sitt sista andetag just när solen gick upp? För Karro hade släppt ut honom klockan 3.23 natten till lördag. Destiny hittades omkring kl 7-8 vad jag förstått.
Det känns så tungt. Otroligt tungt. Jag har inte ens sörjt färdigt efter Safir - hon gick ju bort den 8 februari 2008, ca 1 ½ år sen. Visst, jag har accepterat det nu. Men sorgen är densamma. Smärtsam och ibland nästintill outhärdlig. Jag har dock lärt mig att försöka att minnas istället för att sörja. Och nu kommer allt tillbaka igen. Lika hopplöst och upprivande. Destiny har funnits med mig i halva mitt liv. Han har varit ett husdjur, ett stöd, en vän, en familjemedlem.
Nu får han leka med sin vän Safir uppe i Katthimlen, de får ta hand om varandra nu. Som de gjorde förut. Ni kommer båda att finnas med oss för evigt. Kärleken är evig. Minnena är oersättliga. Vi saknar och älskar er båda två Safir och Destiny!
Vila I Frid, älskade Destiny <3
There will never be anyone like you, ever..
Fina pojke - pojken, som mamma alltid sa :'(
Jag saknar dig, tack för allt du gav oss Destiny! <3
Världens gosigaste..
Ta hand om varandra nu, älskade..
Världens vackraste katt, du är enormt saknad!
Safir, jag saknar dig min galning <3
Ta hand om Destiny åt oss!
I åtta underbara år hade vi denna vackra katt, vårat fina skogstroll. Han som var så snäll, så fin, så ståtlig, så speciell. Han hade så många underbara små egenheter, en sån fin personlighet. Alla minnen av Destiny kommer aldrig att försvinna. Han var one of a kind.
Destiny var så snäll mot allt och alla. Ville alltid gosa och mysa och började dreggla över en när man klappade honom. Kom och mötte en när man kom hem. Aldrig mer kommer han att möta oss när vi kommer hem från stan, hem från promenaden... Allt tack vare en idiotisk grävling, det är vad vi tror iallafall. Lennart hittade Destiny igår morse utanför ladan. Staffan kom och berättade för oss och vi gick ner och tittade på vår fallne vän. Han låg där, lika vacker som alltid. Han såg så levande ut, men ändå inte. Där låg han i gräset. Hans bakben hade blod och sår, inte allt för farligt var det, men det såg ut att vara från djurbett. Vi har ju haft grävlingsproblem här ett tag, påkörda grävlingar och sånt just vid oss. Ett bo under ett av grannens uthus troligen.
Min första känsla efter den enorma sorgen var faktiskt lättnad. Destiny var hemma. Han tog sig hem. Våran underbara, underbara gamle man tog sig iallafall hem. Han såg ganska lugn och fridfull ut där han låg utsträckt i gräset. Kanske tog han sitt sista andetag just när solen gick upp? För Karro hade släppt ut honom klockan 3.23 natten till lördag. Destiny hittades omkring kl 7-8 vad jag förstått.
Det känns så tungt. Otroligt tungt. Jag har inte ens sörjt färdigt efter Safir - hon gick ju bort den 8 februari 2008, ca 1 ½ år sen. Visst, jag har accepterat det nu. Men sorgen är densamma. Smärtsam och ibland nästintill outhärdlig. Jag har dock lärt mig att försöka att minnas istället för att sörja. Och nu kommer allt tillbaka igen. Lika hopplöst och upprivande. Destiny har funnits med mig i halva mitt liv. Han har varit ett husdjur, ett stöd, en vän, en familjemedlem.
Nu får han leka med sin vän Safir uppe i Katthimlen, de får ta hand om varandra nu. Som de gjorde förut. Ni kommer båda att finnas med oss för evigt. Kärleken är evig. Minnena är oersättliga. Vi saknar och älskar er båda två Safir och Destiny!
Vila I Frid, älskade Destiny <3
There will never be anyone like you, ever..
Fina pojke - pojken, som mamma alltid sa :'(
Jag saknar dig, tack för allt du gav oss Destiny! <3
Världens gosigaste..
Ta hand om varandra nu, älskade..
Världens vackraste katt, du är enormt saknad!
Safir, jag saknar dig min galning <3
Ta hand om Destiny åt oss!
Kommentarer
Postat av: Mamma
Något gick sönder i mig igår...något som ingen kan laga någonsin..Destiny-jag saknar dig så....
Postat av: Tiina
I mig med.. Usch.. Det känns som att det var så otroligt onödigt :( Finns här <3
Trackback
